Synecdoche, New York

Synecdoche, New York

Geniförklarad manusförfattare

---

För sina manus till ”I huvudet på John Malkovich” och ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” har Charlie Kaufman geniförklarats. Nu visar CANAL+ hans regidebut ”Synecdoche, New York”.

Att Hollywoodfilmer lanseras med manusförfattaren som affischnamn är inte direkt vanligt. Det händer i själva verket aldrig – om Charlie Kaufman inte är inblandad, vill säga.

Med ”I huvudet på John Malkovich”, ”Adaptation” och ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” har Kaufman etablerat en omisskännlig stil. Där ingår inte minst en motvilja mot traditionellt linjärt berättande och ett överflöd av säregna infall, men samtidigt har hans historier alltid starka emotionella drag och humor vilket gör att de sällan uppfattas som svårtillgängliga.

Med ”Synecdoche, New York” debuterar Kaufman som regissör, och liksom ovan nämnda filmer är det här en labyrintisk berättelse som följer ett slags drömsömslogik. Philip Seymour Hoffman (”Capote”) spelar teaterregissören Caden Cotard, en sorgesam konstnärsjäl som lider av hypokondri och vars äktenskap har havererat. Tack vare ett stipendium får han möjlighet att förverkliga ett storslaget konstprojekt: ett monumentalt skådespel som ska återskapa hans eget liv. I tanken att göra en pjäs som strävar mot absolut autenticitet hyr han en lagerlokal och börjar bygga en kopia av New York, i naturlig storlek; skådespelare som ska porträttera honom själv och personerna han har omkring sig anlitas, men snart också skådespelare som ska föreställa de aktörer han först anställt, eftersom dessa genast blivit en del av hans liv och påverkar honom i lika hög grad som hans ”verkliga” medmänniskor. Likt två speglar som reflekterar varandra i oändlighet breder det märkliga teaterprojektet på så sätt ut sig i takt med att åren går. Samtidigt åldras Caden och börjar fysiskt brytas ned på ett alarmerande sätt. Och vad som under tiden sker med föremålet för pjäsen – livet självt – är svårt att säga. Låter det invecklat? Det är det naturligtvis, och tolkningsmöjligheterna är många. Men som alltid hos Kaufman är det en sinnesomstörtande resa, lätt att gå vilse under men osvikligt fascinerande från början till slut. 

Skriven: 15 februari 2010